TöntMagda

Jag har alltid hatat hosta. Att jag själv hostar är inte så farligt men när andra hostar väcker det hos mig en enorm irritation.

Oroad för att själv bli sjuk är jag inte och jag är inte heller rädd för bakterier eller virus. Men det är så fruktansvärt jobbigt för mig när någon annan hostar. Redan i mycket unga år tvingade jag i min bästa vän kopiösa mängder hostmedicin när hon var lite krasslig och höll mig vaken om nätterna.

Ofta tror jag att andra hostar bara för att jävlas med mig, vilket för det mesta inte är fallet. Men min granne hostar definitivt för att jag ska drivas till vansinne. Vi bor vägg i vägg och han har hostat i över ett halvår, man är inte sjuk så länge. Han hostar nära väggen så att jag ska höra. Varför han vill mig illa vet jag inte.

Under ett antal föreläsningar hade en klasskamrat lunginflammation, en hemsk sådan. Då tycker jag att man stannar hemma. Jag kunde absolut inte koncentrera mig på föreläsningarna, dels för att 78% av föreläsningen överröstades av hennes hemska oljud men främst för att jag ständigt oroade mig för att hennes lungor skulle flyga upp i halsen och ut genom munhålan. Scenariot spelades upp i mitt huvud och skräckslaget stirrade jag på personen i fråga under de föreläsningar då hon hade hosta.

Till sist måste jag nämna hur frustrerande det är med gamla och sjuka som inte riktigt har kraften att hosta, då står jag bredvid och liksom vill hosta åt dem.

Jag är själv en meshostare, mina host är ynkliga. Jag ber om ursäkt för det.

De uthängda personerna i den här texten ska veta att det inte är något fel på dem. Felet ligger hos mig som inte har något vettigare att reflektera över.