Sidodpår: lånetelefonen
Mitt i känsloförvirringen då jag har förlorat min käraste ägodel så dyker en ny teknisk pryl upp. Min lånetelefon. Telefonen i sig är inte alls spännande, men det faktum att alla sms och telefonnummer från tidigare är kvar är väldigt mycket mer intressant... Jag är inte alls någon konstig stalker eller en person helt utan sysslor i sitt liv men jag har trots allt läst alla textmeddelanden på den här gamla sony ericsson luren. Jag kom fram till följande:
- Den tidigare telefoninnehavarens namn
- Han studerar i Uppsala
- Han jobbar extra på en nation
- Hans senaste utlandsresa var till Italien, där var han på strippklubb
- Tele 2 är hans telefonoperatör
- Alkohol verkar inte vara sällsynt i den här mannens liv
- 2 potentiella kvinnliga flörtar har jag uppfattat
- Jag vet namnet på de flesta av hans vänner
Idag är det Onsdag, det är kvalborg.
Det är onsdag och jag har sett insidan på en mans huvud.
På staden går lila och turkosa systembolaget-påsar med sina klirrande innhåll och korkade människo-ägare. Jag är en av de som ständigt letar efter mindre medvetande och mer luddiga upplevelser. Imorgon ska trevliga skratt och hysterisk gråt smetas samman, hat och kärlek kommer att förväxlas och inget kommer att kunna tas tillbaka dagen efter. Vackert väder och alkoholhaltiga drycker är det mest tillfredställande som invånarna i den här staden känner till.
Efter idag känner jag dock att jag vill hålla min lever snygg och fettfri till den dagen då min innanmäte ska plockas fram och mina organ ska skäras i skivor likt en vörtlimpa. Kanske ska jag leva på solljus, trevliga vänner och kärlek imorgon, istället för jordgubbsvin , jack&cola light, nån gammal sillbit, slagsmål med fredrik och rammel med cykeln?!?! Troligen inte. Jag är sorglig och patetisk.
By the way: Någon av mina vänner svarade följande på frågan om hon inte var rädd för konsekvenserna av alla giftpinnar; "Jo, men Magdalen du kommer också att dö." No shit?!?!?!? "Man kan bli påkörd av en bil när man går över en gata" sämst argument! Sluta använda kondom och säkerhetsbälte då, lägg ner vaccin och dela spruta med en hepatitsmittad narkoman eller varför inte hoppa framför bussar som sport!
På staden går lila och turkosa systembolaget-påsar med sina klirrande innhåll och korkade människo-ägare. Jag är en av de som ständigt letar efter mindre medvetande och mer luddiga upplevelser. Imorgon ska trevliga skratt och hysterisk gråt smetas samman, hat och kärlek kommer att förväxlas och inget kommer att kunna tas tillbaka dagen efter. Vackert väder och alkoholhaltiga drycker är det mest tillfredställande som invånarna i den här staden känner till.
Efter idag känner jag dock att jag vill hålla min lever snygg och fettfri till den dagen då min innanmäte ska plockas fram och mina organ ska skäras i skivor likt en vörtlimpa. Kanske ska jag leva på solljus, trevliga vänner och kärlek imorgon, istället för jordgubbsvin , jack&cola light, nån gammal sillbit, slagsmål med fredrik och rammel med cykeln?!?! Troligen inte. Jag är sorglig och patetisk.
By the way: Någon av mina vänner svarade följande på frågan om hon inte var rädd för konsekvenserna av alla giftpinnar; "Jo, men Magdalen du kommer också att dö." No shit?!?!?!? "Man kan bli påkörd av en bil när man går över en gata" sämst argument! Sluta använda kondom och säkerhetsbälte då, lägg ner vaccin och dela spruta med en hepatitsmittad narkoman eller varför inte hoppa framför bussar som sport!
Kapitel: I-phone.
Jag själv är inte en person som gärna köper dyra flashiga grejer som jag stolt visar upp i hopp om att människor ska tycka lite bättre om mig eller kanske bli något avundsjuka. Hemma står den tjockaste icke-lcd-tven ni kan tänka er och drar åt sig damm, min spis har väldigt mycket uppstående plattor, min cykel är rostig och från biltema och jag har inte ens varit i närheten av att äga en dyr designerväska. Mina pengar lägger jag på billigt skit från H&M, resor till kungälv och hem, telefonräkningar och sprit till okända på krogen. Trots det lyckades Mr Bengtsson övertala mig till att köpa en I-phone med 16GB minne, trots att jag är fattig student, nyligen hade blivit ägare till en ny mobiltelefon och inte förstår grejen med touch. Mitt gamla abonemang och den inte så gamla telefonen lämpade jag över på min kärleksfulla syster som i sin tur gav sitt abonemang till vår lite teknik-inkompetenta mor.
En väldigt okunnig människa sålde det här tekniska underverket till mig, hennes kollega rättade henne från andra sidan butiken. Jag bad om en försäkring. Hon som var ny på jobbet ändrade, fixade, klurade skrev lite saker med bläck på kontraktet och efter jättelång tid trallade jag på stadens gator med min nya tekniska pryl. Jag ringer någon tänker jag glatt, nähä det gick inte, konstigt. Efter två arga besök i butiken fick jag en ny I-phone som förblev min enda kärlek i tre veckor. Vi hade mycket vackra vårminnen ihop.
När den gled ur fickan ner i asfalten stannade tiden, jag hörde endast mitt hjärta. Så låg den där helt hjälplös och liknade mest en söndersparkad busskur. Jag förvånade mig själv när telefonen bara plockades upp från gatan som om inget livsförändrande hänt, mest logiskt hade varit om jag gråtit, skrikit och slagit huvudet i trotoarkanten och sedan cyklat till ett mentalsjukhus. Jag var antagligen i chock. Det tog timmar innan jag kunde prata om händelsen, kanske var det förnekelse. Skam var också inblandat, det fanns en känsla av att jag borde gjort mer! Nu vet jag att det inte var någons fel. Det var otur(händer aldrig mig annars).
Det var svårt för mig att lämna ifrån mig denna skönhet som på alla sätt föbättrade och förenklade mitt liv. Två telenor-besök krävdes; ringa försäkringsbolaget två gånger, ha något himla nummer, åka hem och hämta någon nyckel som måste användas för att få tag i sim-kortet(jävla supercoola apple som måste vara så himla speciella och därför så älskade). När jag kommit över att det ska ta 4 jävla långa veckor innan jag och min älskade återses får jag ett brev på posten där det står att min telefon inte är försäkrad.(Skickar man fortfarande vanliga brev?!?!) Det var bara att hälsa på mina nyfunna vänner i telenorbutiken igen. Dom blir numera så glada när vi ses, jag ger dem lite extra att pyssla med.
fortsättning följer gott folk....
En väldigt okunnig människa sålde det här tekniska underverket till mig, hennes kollega rättade henne från andra sidan butiken. Jag bad om en försäkring. Hon som var ny på jobbet ändrade, fixade, klurade skrev lite saker med bläck på kontraktet och efter jättelång tid trallade jag på stadens gator med min nya tekniska pryl. Jag ringer någon tänker jag glatt, nähä det gick inte, konstigt. Efter två arga besök i butiken fick jag en ny I-phone som förblev min enda kärlek i tre veckor. Vi hade mycket vackra vårminnen ihop.
När den gled ur fickan ner i asfalten stannade tiden, jag hörde endast mitt hjärta. Så låg den där helt hjälplös och liknade mest en söndersparkad busskur. Jag förvånade mig själv när telefonen bara plockades upp från gatan som om inget livsförändrande hänt, mest logiskt hade varit om jag gråtit, skrikit och slagit huvudet i trotoarkanten och sedan cyklat till ett mentalsjukhus. Jag var antagligen i chock. Det tog timmar innan jag kunde prata om händelsen, kanske var det förnekelse. Skam var också inblandat, det fanns en känsla av att jag borde gjort mer! Nu vet jag att det inte var någons fel. Det var otur(händer aldrig mig annars).
Det var svårt för mig att lämna ifrån mig denna skönhet som på alla sätt föbättrade och förenklade mitt liv. Två telenor-besök krävdes; ringa försäkringsbolaget två gånger, ha något himla nummer, åka hem och hämta någon nyckel som måste användas för att få tag i sim-kortet(jävla supercoola apple som måste vara så himla speciella och därför så älskade). När jag kommit över att det ska ta 4 jävla långa veckor innan jag och min älskade återses får jag ett brev på posten där det står att min telefon inte är försäkrad.(Skickar man fortfarande vanliga brev?!?!) Det var bara att hälsa på mina nyfunna vänner i telenorbutiken igen. Dom blir numera så glada när vi ses, jag ger dem lite extra att pyssla med.
fortsättning följer gott folk....
SLUTA RÖKA!
LINA CECILIA
(EVELINA)
STINA
EMILIA ALEXANDRA
OCH ANTON
Utmattad. Hemska liv.
Jag är helt förstörd, varje kroppsdel ropar efter vila.
Helgen talar vi inte om, värsta fyllan sedan högstadiet. Jag slet i könsorgan, vomerade på min egen jacka, stalkade fel man som inte ens var intressant och dessutom min väns morbror, dansade hejvilt och mycket "sexigt" med alla som ville(väldigt få) och de som inte ville(desto fler). Fredrik fick lyfta mig under armen och släpa in mig i en taxi halv elva!?!?!? Nu undrar ni kanske varför jag ens nämner detta i min blogg. SVAR: läsarna är få och jag bryr mig inte om min image!
Jag vill passa på att be om ursäkt till alla inblandade, det ska inte hända igen.
Helgångesten och min härliga förkylning har inneburit en del mat BUFFÈ(min favoriträtt) och inaktivitet vilket tydligen är helt fel enligt två gubbar som pratade om mat i min skola idag. Man ska äta mindre portioner och vara fysiskt aktiv, NO WAY! NEWSFLASH! Den första föreläsande herren var nästan trevlig men mycket han sa missuppfattades av mig då han talade någon dialekt (jag kan inte skilja dialekter åt). Efter honom dök det upp en man i rutig kavaj som sa EXAKT samma sak men med tråkigare röst. Han var så tråkig att inte ens de som ville lyssna kunde höra vad han sa, det var nära att han somnade själv av tristess + bildfattig powerpoint presentation.
Jaha sen hade man tydligen karies, inte alls coolt. Betala 1600:- för att ha 17 olika saker i munnen samtidigt är ett öppet rån! Till en början skulle jag bedövas, åhå jaja med en spruta av längsta sorten. Tandläkaren fick sitta på andra sidan rummet för att nålen var så lång. När vänstra ansiktshalvan hängde sattes det ingång, en borr och sugmojäng och kil "nu stoppar jag in en liten kudde här"(varför?!?!?!) och en blå lampa, en orange plastgrej, en till sugare, en metallform av något slag och sånt där blått papper som färgar av sig och fyra händer i min lilla mun. Det gjorde ont men jag sa inget då rädslan för bedövningssprutan var för stor. I taket hängde en affisch med 160 simpsons-figurer, hjälpte inte ett dugg. Hon frågade om det kändes bra i munnen, jag sa ja för att få rusa iväg men jag kan inte riktigt bita ihop som förr i tiden. Alla prylar i munnen töjde liksom ut läpparna så efteråt blev de alldeles skrynkliga som på en gammal tant, då bedövningen höll sig i 4 timmar fick jag ideligen gå och surpla upp dreggel, inte hett.
Med småvännerna lekte jag doktor(nyinköpt doktorutrustning) och lesbisk prinsessbal med barbiedockor, inte konstigt alls.
Helgen talar vi inte om, värsta fyllan sedan högstadiet. Jag slet i könsorgan, vomerade på min egen jacka, stalkade fel man som inte ens var intressant och dessutom min väns morbror, dansade hejvilt och mycket "sexigt" med alla som ville(väldigt få) och de som inte ville(desto fler). Fredrik fick lyfta mig under armen och släpa in mig i en taxi halv elva!?!?!? Nu undrar ni kanske varför jag ens nämner detta i min blogg. SVAR: läsarna är få och jag bryr mig inte om min image!
Jag vill passa på att be om ursäkt till alla inblandade, det ska inte hända igen.
Helgångesten och min härliga förkylning har inneburit en del mat BUFFÈ(min favoriträtt) och inaktivitet vilket tydligen är helt fel enligt två gubbar som pratade om mat i min skola idag. Man ska äta mindre portioner och vara fysiskt aktiv, NO WAY! NEWSFLASH! Den första föreläsande herren var nästan trevlig men mycket han sa missuppfattades av mig då han talade någon dialekt (jag kan inte skilja dialekter åt). Efter honom dök det upp en man i rutig kavaj som sa EXAKT samma sak men med tråkigare röst. Han var så tråkig att inte ens de som ville lyssna kunde höra vad han sa, det var nära att han somnade själv av tristess + bildfattig powerpoint presentation.
Jaha sen hade man tydligen karies, inte alls coolt. Betala 1600:- för att ha 17 olika saker i munnen samtidigt är ett öppet rån! Till en början skulle jag bedövas, åhå jaja med en spruta av längsta sorten. Tandläkaren fick sitta på andra sidan rummet för att nålen var så lång. När vänstra ansiktshalvan hängde sattes det ingång, en borr och sugmojäng och kil "nu stoppar jag in en liten kudde här"(varför?!?!?!) och en blå lampa, en orange plastgrej, en till sugare, en metallform av något slag och sånt där blått papper som färgar av sig och fyra händer i min lilla mun. Det gjorde ont men jag sa inget då rädslan för bedövningssprutan var för stor. I taket hängde en affisch med 160 simpsons-figurer, hjälpte inte ett dugg. Hon frågade om det kändes bra i munnen, jag sa ja för att få rusa iväg men jag kan inte riktigt bita ihop som förr i tiden. Alla prylar i munnen töjde liksom ut läpparna så efteråt blev de alldeles skrynkliga som på en gammal tant, då bedövningen höll sig i 4 timmar fick jag ideligen gå och surpla upp dreggel, inte hett.
Med småvännerna lekte jag doktor(nyinköpt doktorutrustning) och lesbisk prinsessbal med barbiedockor, inte konstigt alls.
