TöntMagda

Igår tog jag fel pjucks på friskis, pinigt. Det var fel färg och fel storlek men jag satte på mig dem trots det, inte så konstigt.

Nu försöker jag gömma mig för den här hemska tisdagen. Många grå måsten som ska utföras.

Jag är fattig, blek och trött för stunden. Fattigheten avtar lite imorgon förstås (CSN!!!), blekheten och tröttheten hör till den här hopplösa hösten.

Igår var min syster på maskerad. Vi funderade länge på vad hon skulle klä ut sig till på detta animalparty. Till sist fick hon låna en björndräkt av en kompis, kompis som skulle levereras till henne på festen. Då vi inte sett kostymen och bara fått beskrivningen "överall med svans"(vi funderade över huruvida björnar har svans) så beslöt vi att gemensamt bygga ett björnhuvud. Av min pälsmössa, en pälskrage från fars jacka, ett diadem och en häftapparat konstruerade vi ett mangefikt komplement till överallen.

När dräkten levererades visade det sig dock att det var en brun lejonkostym med svans det handlade om. Inte helt lyckat.

Jag själv satt och stickade på min halsdauk framför idol och knaprade salta pinnar (torraste snackset ever, men det var Evelina som propsade på att inhandla dessa). Mitt liv är avundsvärt!

Jag påbörjar åter mitt bloggande efter ett antal förfrågningar. Ytterligare en anledning är att min (inte fullt lika bra) andra hälft har fått för sig att dra iväg till någon risig skidort där han ska bo med tre andra grabbar i en skabbig lägenhet och arbeta som diskare på något halvtaskigt hamburgehak. Tydligen ska de ägna sig åt skidåkning(vilket man snabbt tröttnar på för övrigt), öldrickning och ragga på nästan snygga tjejer i fem månader.

"Va kul!" säger alla när Fredrik berättar om dessa planer. inte jag. VAD TRÅKIGT FÖR DIG ÄLSKLING! Jag själv stannar där jag är för att uppleva den något grå men dock vackra svenska vintern. Under den här marginella tiden som vi spenderar på olika håll är tanken att Fredrik ska kunna uppdateras om mitt liv genom den här bloggen.

Nu sitter han på ett flyg till Geneve och dricker frukostölen. Jag här ätit fin frukost; hårkokt ägg(emilia dricker sina "kokta" ägg, inte OK) med kalles, apelsin, knäckebröd med paprika och gurka, halv kopp kaffe samt två tända ljus. ingen öl.

Under en lång tid nu har jag spenderat mina telefontimmar med en sony ericsson K660i.

Egon är en hund så jag vill inte beskylla honom helt för vad som sorgligt nog inträffade idag. Jag hörde ett knaprande ljud,  slet en numera tuggad telefon ur munnen på den vita djävulen. Uppgivet inser jag  sakta vad som har hänt.  Lånetelefonen  är lånad, och tuggad på. Vissa delar sitter inte längre där de ska. Jag väntar på tårarna, inget händer.

Mobil-krissituationer är numera något av min grej, så jag ringer genast till telenor-växeln och undrar hur det går med lagningen av min I-phone. "jaduu" säger telefonkillen, "det händer ingenting, det står fortfarande som ett försäkringsärende". Jag blir arg men behåller lugnet och ringer upp försäkringsbolaget varpå telefonkvinnan säger: "Nej, telenor måste skicka in ett kvitto innan vi kan ordna det där". Då börjar jag böla som ett litet barn och telefonkvinnan tröstar så bra hon kan.

På väg till mitt favorit tillhåll (Telenorbutik a la Svava) hoppar kedjan på cykeln av, gråtandes bygger jag ihop cykeln och fortsätter med oljiga fingrar. Väl framme Fixar och donar Fredrik P. Han var som vanligt inte så glad att se mig men stämningen lättades upp av den så väldigt komiska situationen. jag får ur mig något i stil med att jag har lite oflyt...

För att kunna betala lånetelefonen och reparation av i-phonen måste jag sälja de flesta av mina ovärdefulla ägodelar (hade jag haft något av värde hade jag sålt det med, egon ligger risigt till om nu någon ill ha honom)

Jag vaknade helt utan munvätska. Tungan var orörlig och min talförmåga fanns inte längre kvar. Det fanns dock ingen att prata med så det var ingen big deal. Jag sov på min fysiologi och anatomibok, hårt. Med ganska dålig motorik tog jag mig till slut fram till ett kök. På diskbänken låg en förtorkad ost (jag blir genast ledsen, vilket slöseri på något så fint som ost!!!) och på köksbordet fanns ett misslyckat försök till en smörgås. I ett glas har halva brödet smulats ned och gojsat ihop sig med någon typ av vätska. Micron är inställd på fem minuter och det ligger smält ost på rullgrejen där inne (hur gick tankegången där?). Inte helt okej att jag inte kommer ihåg mitt uppenbarligen helt misslyckade försök att få i mig fyllemat.

Jag har inte heller någon telefon upptäcker jag snart. Jag blir snäppet ledsnare än vid ostinsidenten. blir dom arga på telenor om lånetelefonen aldrig återlämnas?

En ledsen och ganska alkoholpåverkad tjej(jag) ringer till sin mamma.
Mamma säger: Duuu... jag fick ett ganska suspekt sms av dig igår.
Jag blir oroad och säger: jaha vad stod det?
Mor: Det vill jag inte läsa upp.
Jag: va? jo säg.
Mor: det var snusk.
Jag blir helt förvirrad, har jag skrivit ett snusk-sms till mamma på fyllan? inte okej maggen!
Mor: det stog "jag ska slicka dig tills du skriker och spruta sperma på dig" typ.
I en halv sekund tror jag att jag är ordentligt psyksjuk tills jag inser att det faktiskt är något fån som har roat sig med att skicka det från min telefon. verkligen hysteriskt kul, or not.

summan blev: Jag är ostlös, telefonlös, har skickat snusk-sms till min mamma.

Evelina ringer och säger att: "Jag och Micke kommer till Kungälv ikväll så vi ska festa järnet". Jag vill inte festa något järn, jag vill äta tacos och halvsova framför en dålig film tänkte jag. Men sen kom jag på att jag då får skjuts hem imorgon, billigt värre. Jag försöker nu parta upp mig litegrann, Men jag och Fredrik talar inte med varandra p.g.a dåliga omständigheter (Allt är hans fel) så den här kvällen blir nog riktigt urusel. 

Mitt i känsloförvirringen då jag har förlorat min käraste ägodel så dyker en ny teknisk pryl upp. Min lånetelefon. Telefonen i sig är inte alls spännande, men det faktum att alla sms och telefonnummer från tidigare är kvar är väldigt mycket mer intressant... Jag är inte alls någon konstig stalker eller en person helt utan sysslor i sitt liv men jag har trots allt läst alla textmeddelanden på den här gamla sony ericsson luren. Jag kom fram till följande:

• Den tidigare telefoninnehavarens namn
• Han studerar i Uppsala
• Han jobbar extra på en nation
• Hans senaste utlandsresa var till Italien, där var han på strippklubb
• Tele 2 är hans telefonoperatör
• Alkohol verkar inte vara sällsynt i den här mannens liv
• 2 potentiella kvinnliga flörtar har jag uppfattat
• Jag vet namnet på de flesta av hans vänner

Creepy, I know! Har hittat honom på ansiktsboken, planerar för tillfället hur jag ska använda mina kunskaper för att kontakta den här mannen på ett så obehagligt sätt som möjligt... öppen för förslag.

Det är onsdag och jag har sett insidan på en mans huvud.

På staden går lila och turkosa systembolaget-påsar med sina klirrande innhåll och korkade människo-ägare. Jag är en av de som ständigt letar efter mindre medvetande och mer luddiga upplevelser. Imorgon ska trevliga skratt och hysterisk gråt  smetas samman, hat och kärlek kommer att förväxlas och inget kommer att kunna tas tillbaka dagen efter.  Vackert väder och alkoholhaltiga drycker är det mest tillfredställande som invånarna i den här staden känner till.

Efter idag känner jag dock att jag vill hålla min lever snygg och fettfri till den dagen då min innanmäte ska plockas fram och mina organ ska skäras i skivor likt en vörtlimpa. Kanske ska jag leva  på solljus, trevliga vänner och kärlek imorgon, istället för  jordgubbsvin , jack&cola light, nån gammal sillbit,  slagsmål med fredrik och rammel med cykeln?!?!  Troligen inte. Jag är sorglig och patetisk.




By the way: Någon av mina vänner svarade följande på frågan om hon inte var rädd för konsekvenserna av alla giftpinnar; "Jo, men Magdalen du kommer också att dö." No shit?!?!?!? "Man kan bli påkörd av en bil när man går över en gata" sämst argument! Sluta använda kondom och säkerhetsbälte då, lägg ner vaccin och dela spruta med en hepatitsmittad narkoman eller varför inte hoppa framför bussar som sport!

Jag själv är inte en person som gärna köper dyra flashiga grejer som jag stolt visar upp i hopp om att människor ska tycka lite bättre om mig eller kanske bli något avundsjuka. Hemma står den tjockaste icke-lcd-tven ni kan tänka er och drar åt sig damm, min spis har väldigt mycket uppstående plattor, min cykel är rostig och från biltema och jag har inte ens varit i närheten av att äga en dyr designerväska. Mina pengar lägger jag på billigt skit från H&M, resor till kungälv och hem, telefonräkningar och sprit till okända på krogen. Trots det lyckades Mr Bengtsson övertala mig till att köpa en I-phone med 16GB minne, trots att jag är fattig student, nyligen hade blivit ägare till en ny mobiltelefon och inte förstår grejen med touch. Mitt gamla abonemang och den inte så gamla telefonen lämpade jag över på min kärleksfulla syster som i sin tur gav sitt abonemang till vår lite teknik-inkompetenta mor.

En väldigt okunnig människa sålde det här tekniska underverket till mig, hennes kollega rättade henne från andra sidan butiken. Jag bad om en försäkring. Hon som var ny på jobbet ändrade, fixade, klurade skrev lite saker med bläck på kontraktet och efter jättelång tid trallade jag på stadens gator med min nya tekniska pryl. Jag ringer någon tänker jag glatt, nähä det gick inte, konstigt. Efter två arga besök i butiken fick jag en ny I-phone som förblev min enda kärlek i tre veckor. Vi hade mycket vackra vårminnen ihop.

När den gled ur fickan ner i asfalten stannade tiden, jag hörde endast mitt hjärta. Så låg den där helt hjälplös och liknade mest en söndersparkad busskur. Jag förvånade mig själv när telefonen bara plockades upp från gatan som om inget livsförändrande hänt, mest logiskt hade varit om jag gråtit, skrikit och slagit huvudet i trotoarkanten och sedan cyklat till ett mentalsjukhus. Jag var antagligen i chock. Det tog timmar innan jag kunde prata om händelsen, kanske var det förnekelse. Skam var också inblandat, det fanns en känsla av att jag borde gjort mer! Nu vet jag att det inte var någons fel. Det var otur(händer aldrig mig annars).

Det var svårt för mig att lämna ifrån mig denna skönhet som på alla sätt föbättrade och förenklade mitt liv. Två telenor-besök krävdes; ringa försäkringsbolaget två gånger, ha något himla nummer, åka hem och hämta någon nyckel som måste användas för att få tag i sim-kortet(jävla supercoola apple som måste vara så himla speciella och därför så älskade). När jag kommit över att det ska ta 4 jävla långa veckor innan jag och min älskade återses får jag ett brev på posten där det står att min telefon inte är försäkrad.(Skickar man fortfarande vanliga brev?!?!) Det var bara att hälsa på mina nyfunna vänner i telenorbutiken igen. Dom blir numera så glada när vi ses, jag ger dem lite extra att pyssla med.


fortsättning följer gott folk....   

                               LINA                                                                        CECILIA



                                                          (EVELINA)

                                             STINA

                             EMILIA                                                                 ALEXANDRA




            OCH ANTON

Jag är helt förstörd, varje kroppsdel ropar efter vila.

Helgen talar vi inte om, värsta fyllan sedan högstadiet. Jag slet i könsorgan, vomerade på min egen jacka, stalkade fel man som inte ens var intressant och dessutom min väns morbror, dansade hejvilt och mycket "sexigt" med alla som ville(väldigt få) och de som inte ville(desto fler). Fredrik fick lyfta mig under armen och släpa in mig i en taxi halv elva!?!?!? Nu undrar ni kanske varför jag ens nämner detta i min blogg. SVAR: läsarna är få och jag bryr mig inte om min image!

Jag vill passa på att be om ursäkt till alla inblandade, det ska inte hända igen.



Helgångesten och min härliga förkylning har inneburit en del mat BUFFÈ(min favoriträtt) och inaktivitet vilket tydligen är helt fel enligt två gubbar som pratade om mat i min skola idag. Man ska äta mindre portioner och vara fysiskt aktiv, NO WAY! NEWSFLASH! Den första föreläsande herren var nästan trevlig men mycket han sa missuppfattades av mig då han talade någon dialekt (jag kan inte skilja dialekter åt). Efter honom dök det upp en man i rutig kavaj som sa EXAKT samma sak men med tråkigare röst. Han var så tråkig att inte ens de som ville lyssna kunde höra vad han sa, det var nära att han somnade själv av tristess + bildfattig powerpoint presentation.


Jaha sen hade man tydligen karies, inte alls coolt. Betala 1600:- för att ha 17 olika saker  i munnen samtidigt är ett öppet rån! Till en början skulle jag bedövas, åhå jaja med en spruta av längsta sorten. Tandläkaren fick sitta på andra sidan rummet för att nålen var så lång. När vänstra ansiktshalvan hängde sattes det ingång, en borr och sugmojäng och kil "nu stoppar jag in en liten kudde här"(varför?!?!?!) och en blå lampa, en orange plastgrej, en till sugare, en metallform av något slag och sånt där blått papper som färgar av sig och fyra händer i min lilla mun. Det gjorde ont men jag sa inget då rädslan för bedövningssprutan var för stor. I taket hängde en affisch med 160 simpsons-figurer, hjälpte inte ett dugg. Hon frågade om det kändes bra i munnen, jag sa ja för att få rusa iväg men jag kan inte riktigt bita ihop som förr i tiden. Alla prylar i munnen töjde liksom ut läpparna så efteråt blev de alldeles skrynkliga som på en gammal tant, då bedövningen höll sig i 4 timmar fick jag ideligen gå och surpla upp dreggel, inte hett.

Med småvännerna lekte jag doktor(nyinköpt doktorutrustning) och lesbisk prinsessbal med barbiedockor, inte konstigt alls.

hört talas om stekarn af barken? din jävla kokosfitta

Jag har alltid hatat hosta. Att jag själv hostar är inte så farligt men när andra hostar väcker det hos mig en enorm irritation.

Oroad för att själv bli sjuk är jag inte och jag är inte heller rädd för bakterier eller virus. Men det är så fruktansvärt jobbigt för mig när någon annan hostar. Redan i mycket unga år tvingade jag i min bästa vän kopiösa mängder hostmedicin när hon var lite krasslig och höll mig vaken om nätterna.

Ofta tror jag att andra hostar bara för att jävlas med mig, vilket för det mesta inte är fallet. Men min granne hostar definitivt för att jag ska drivas till vansinne. Vi bor vägg i vägg och han har hostat i över ett halvår, man är inte sjuk så länge. Han hostar nära väggen så att jag ska höra. Varför han vill mig illa vet jag inte.

Under ett antal föreläsningar hade en klasskamrat lunginflammation, en hemsk sådan. Då tycker jag att man stannar hemma. Jag kunde absolut inte koncentrera mig på föreläsningarna, dels för att 78% av föreläsningen överröstades av hennes hemska oljud men främst för att jag ständigt oroade mig för att hennes lungor skulle flyga upp i halsen och ut genom munhålan. Scenariot spelades upp i mitt huvud och skräckslaget stirrade jag på personen i fråga under de föreläsningar då hon hade hosta.

Till sist måste jag nämna hur frustrerande det är med gamla och sjuka som inte riktigt har kraften att hosta, då står jag bredvid och liksom vill hosta åt dem.

Jag är själv en meshostare, mina host är ynkliga. Jag ber om ursäkt för det.

De uthängda personerna i den här texten ska veta att det inte är något fel på dem. Felet ligger hos mig som inte har något vettigare att reflektera över.

När helgen kom begav jag mig söder ut i landet.

Jag vaknade igår i en oklädd säng. Jag själv var halvnaken och vid min sida låg en småhårig man, helt näck. "Jaha har vi haft sex?" frågar jag. "Ja det verkar så" svarar han. Hur jag hamnat där vet jag inte och hans minne sviker också, men processen innan minnesförlusten minns jag:

Ett systembolagetbesök medför att jag trallar därifrån med en flaska tequila gold. När de tre vännerna till MAXI åker för att handla apelsin och kanel (några mystiska tillbehör som tydligen hör till den här udda drycken) så kommer jag på en fantastisk idé: En present må vi ha till den som fyller år.

Jacob är elak och vi köper därför en helt okej skjorta på ica MAXI som vi sedan byter ut märket på så vips har vi en dolce gabbana-skjorta av högsta kvalitet. Det var lite farbror frej känsla över den episoden. Tanken är alltså att lura den här nyfyllda 20-åringen. Oj så glad han sen blev över sin present, han bar den hela kvällen lång.

Efter ölspel och shots pudrade jag på mina vänner och tillsammans kröp vi till kungälvs hetaste uteställe combi(med starka protester från mig och F). Jacob och Maggan buggade järnet, vi bara ägde det enorma dansgolvet och av okänd anledning var fredrik surkart. Han satt och såg ner i golvet med korsade armar och ansträngde sig för att se butter ut. Efter ett par moves på dansgolvet med skjortkillen skulle jag visa hur tuff jag var, jag tog då en cigarett i munnen, rökte ett munbloss hostade som en nybörjare och kräktes lite i munnen. HELKVÄLL!

Linda Rosing är verkligen den minst pinsamma svenska 40-åringen. Vi vill alla bli som hon. Hon har en enorm självinsikt, verkligen. Och hur många lyckas se ut som en sån där felkonstruerad barbiedocka (BRATZ, eller va de nu kallas)?! det är skickligt må jag säga. Men det bästa med Linda vilken fantastisk förebild hon är. Glamour-modellen med silikonbröst och häligt naturliga läppar sänder verkligen ut budskapet om att alla unga kvinnor duger som de är.

Det är inte heller många singelmammor som får ett eget söka-kille-program. Och inte många tonårsmorsor hånglar upp 19-åriga smågrabbar i nationell tv (jag får hålla hårt i min lilla grabb). Vi är många som önskar att våra mammor var lite mer "Rosing", för hon är ju himla ball.

Jag ska inte bara hylla makalösa Linda utan även kritisera det faktum att hon i blogg och intervjuer relativt nyligen informerade alla som ville veta att :Jag trivs så bra med mig själv och behöver absolut ingen man, nu ska jag fokusera på mig och barnen!. En trekvart senare står hon där med sitt eget patetiska tv-program, som för det mesta är alldeles för genant för att ens slötitta på när man tuggar i sig en pizza. Skulle man mot förmodan inte vara pionröd i ansiktet under ett avsnitt av "den rätte för Rosing" så är det absolut, utan tvekan det bästa sättet att spendera tiden på om man har ett värdelöst liv. "Är riktigt nöjd med mitt program, känns som att det verkligen visar en del utav mig och vem jag är!" skriver Linda själv i sin blogg. Har hon sett programmet alls?!?!?





Tänk om man fick vara så här grann!

------------------------------------
Till sist vill jag tacka min mor för att hon inte är Linda Rosing:
Tack Mamma för att du inte är Linda Rosing!
P.s Dina tuttar spöar Lindas med hästlängder!

Jag och en väninna satt igår och drack vaniljte i solen. "Oj" utbrast hon "jag har visst glömt att ta mina p-piller de senaste fem dagarna". Hon tog fram piller-kartan, frågade mig om hon skulle ta fem på en gång, jag svarade nekande och som följd tryckte hon ut ett och stoppade det i munnen. "Men gumman, är du inte rädd att bli gravid?" frågade jag oroat. "Nej, jag blir inte gravid" svarade min lilla vän iklädd grön vårjacka och vita solglasögon, lugnande. jag väntade på någon sorts fortsättning, en förklaring. "Jag kissar nästan alltid efter sex, så då rinner det ut"(!?!?!?!?!) sa hon och verkade tro att det på något sätt skulle göra skillnad.

Sedan jag påbörjat mina studier har jag stött på en härligt sexgillande person. Hon är professor i vårdvetenskap på Uppsala Universitet och har skrivit vetenskapliga artiklar i ämnen som analsex (det är tydligen inte alls så vanligt som man kan tro) och även undersökt sexvanor hos kvinnor som studerar vid Uppsala universitet (tydligen har det sexuella risktagandet ökat). Den här kvinnan läste jag även om i UNT igår, hon tror tydligen att många unga känner sexstress då pornografi är så vanligt förekommande.

Vid ett seminarium diskuterades en artikel gällande hur personal på äldreboende talar med äldre om döden. Jag, min fenomenala basgrupp och professorn kommer fram till att det där med döden är svår att tala om. "Finns det något annat ämne som man kan relatera artikeln till, något annat som är svårt att prata om med patienter?" Frågade den piffiga professorn och puffade till håret. De vanligtvis väldigt pratglada, blivande sjuksköterskorna tystnade en aning. Några av oss misstänkte åt vilket håll hon var på väg. "Sex" mumlade någon. "JA, PRECIS!" hon sken upp som en sol. Av någon anledning tog jag till orda: "Kanske är döden mer relevant just på ett äldreboende än vad sex är" Jag väntade mig konstigt nog att de flesta skulle hålla med lite grann men vårdvetenskap-professorn tittade tvivlande på mig. "Njaaaaaaa" svarade hon med tillhörande handgester. Jag höll mig i bakgrunden efter den incidenten.




Använd kondom och sprita händerna.

Vi har verkligen jättemycket pengar i min familj. Det är häftigt att ha mycket pengar! Följande bild är tagen i mina föräldrars kök:




Fotot föreställer köksfönstret, en bunt sedlar(!?!?!?), en pytteliten dator och min fars läsglasögon från någon väl utvald bensinmack. Någon, antagligen min pappa har ansett att ett köksfönster på bottenvåningen är det optimala pengar-placerar-stället. Den minimala handdatorn inhandlades av min teknikälskande far. "vad ska du ha den till?" undrade jag. "Jag ska ha den när jag äter frukost" svarade han. Behöver man verkligen den där när man äter frukost? tänkte jag, men sa ingenting för att undvika tråkig stämning. De moderiktiga brillorna är ett måste för att han ens ska hitta den där lilla pluttdatorn, verkligen väl spenderade pengar. Antagligen är det min far som har hand om sjukvårdens ekonomiska tillgångar.

Som många av alla uppsalabor säkert har uppmärksammat så byggs hela stationsområdet om till något superduper resecentrum, vilken tur! hur hade vi klarat oss utan den här fler-års-långa, omfattande ombyggnationen? Hoppas att det blir lika snyggt och poppis som musikens hus, det var ju verkligen väl spenderade pengar.

    Riktigt genomtänkt arkitektur.

Det var mitt förslag att man ska stänga en vårdavdelning på Uppsala akademiska sjukhus. Att patienterna får övernatta i ett duschrum utan fönster och med sin säng placerad med två decimeters avstånd från en något avloppsluktande men helt fungerande toalettstol, tycker jag är helt okej. Att gamlingarna får ligga och rulla sig i sitt eget bajs som följd till  att personalstyrkan är för liten är också helt rimligt, det är ju inte så himla noga.

Jag vill inte alls klaga. När jag ska cykla till jobbet eller skolan så är den kortaste vägen att ta sig över centralstationen. Jag och min biltemacykel stöter dock på en hel del problematik på just den här sträckan. En väldigt smal gång har bildats mellan två byggnadsområden, den här lilla gångvägen är egentligen bred nog för att två gående cyklister=cyklister som leder sina cyklar, skulle kunna mötas. Men det är ett stort antal empatiska och väldigt brighta personer som har använt det här trånga utrymmet som cykelparkering, trots STOR cykelparkering-förbjudet-skylt. Inte okej. Jag får alltså göra akrobatiska rörelser för kunna ta mig och min cykel förbi och fram, bara för att ett gäng helt hjärndöda tjockisar inte orkar gå 15 extra meter.         

När jag med raska steg igår sköt en barnvagn innehållande två korta personer framför mig i snålblåsten hörde jag ett rop. Jag vände blicken mot personen som ropade. Han satt i en lastbil utanför en pizzeria med nervevad ruta, vevande armar och ett par ögon som utan tvivel var riktade mot mig. Eftersom alla alltid frågar mig om vägen (jag har aldrig koll utan brukar bara hitta på lite för att låta klok och världsvan) så antog jag utan vidare eftertanke att det var just vad den här okända mannen precis gjort ett försök till. Jag stannade och frågade artigt "ursäkta mig, vad sa du?". Situationen fick en oväntat vändning när lastbilschaffisen började skratta, skaka på huvudet och illustrera att det inte alls var mig han ropat på. Jag gick genant vidare. Alicia frågade strax därpå: "var det din pojke, eller din pappa?"

Senare ville Alicia att vi skulle leka Karlsson på taket. Jag fick äran att vara världens bästa karlsson och hon själv tog rollen som lillebror. Jag gick in för uppgiften, låtsades flyga med en propeller, drog upp byxorna och pratade med konstig röst (som antagligen mest var läskig).  "Har du köttbullar?"  frågade jag. "nej" svarade hon. "Gör kuckelemuckmeducin till mig" befallde jag. "nej" svarade åter igen låtsaslillebror med dålig inlevelse. Det var allt jag kunde om Karlsson på taket och jag inväntade ett intiativtagande från Alicia som aldrig kom. Det blev en lång pinsam tystnad (Händer sådant verkligen med en treåring?).

Lördagen bjöd på enorm positivitet i tv-soffan då melodifestivalen gick av stapeln. Det jublades i samma stund som poäng delades ut, avsett till vilken artist. Endast Petra Mede var ogillad. Ingen i Sverige uppfattade något hon sa som roligt. Vad gjorde hon ens där? Vinnaren hade jag inte sett på hela kvällen, lustigt, jag blev överraskad när någon som jag inte ens trodde var med i tävlingen tog hem den ädla titeln som melodifestivalvinnare 2009.

 Lycklig blev jag när jag hittade extraextra starka cider på kungälvs inte så pjåkiga systembolag. Fredrik och jag började planera koreografin till en dans som vi ska uppträda med vid noga utvalt tillfälle. Senare, efter ett par cider och i Fredriks fall lite väl många GT så utbröt ett krig oss emellan. Stenhårda mobiltelefoner användes som vapen, jag kastade hårt, och som vi alla vet så är jag bra på precis allt annat än att kasta saker och träffa ett mål samt att fånga saker som kastas till mig. I det här fallet får jag in en superträff på Frille frikadells(författare till smeknamn:Olle Hammar) näsa. Han började blöda näsblod och fick även ett obegripligt, blödande sår i ansiktet. Han blev putt, jag skrattade förvånat över fullträffen.

Spännande kväll.

 

Vi har alltid så roligt ihop....

 

 

En helt vanlig tv-reklam för acnemedel.
En kille i femtonårsåldern iklädd en helt vanlig kyckligdräkt bestämmer träff med ett gäng jämnåriga tjejer. Han utbrister sedan när tonårstjejerna trippat vidare, "åhnej, jag kan inte träffa tjejer om fyra timmar när jag har den här!". Kycklinghuvudet plockar han av och pekar på en grotesk tonårsfinne som är placerad på hans haka. Kompisen som han har sällskap av löser snabbt problemet då han i fickan på sin djurdräkt har med sig ett super-clearsil-finnmedel, inga konstigheter alls. När det fnittrande tjejgänget sedan dyker upp igen utbrister de: "Åh en så söt kyckling". "En snygg kyckling" tillägger kyckling-killen(Inget konstigt alls i att ge sig själv en komplimang) och drar av sig dräkten för att blotta sin helt vanliga pyjamas som han bär under. Inte alls en konstig reklam.