TöntMagda

Jag själv är inte en person som gärna köper dyra flashiga grejer som jag stolt visar upp i hopp om att människor ska tycka lite bättre om mig eller kanske bli något avundsjuka. Hemma står den tjockaste icke-lcd-tven ni kan tänka er och drar åt sig damm, min spis har väldigt mycket uppstående plattor, min cykel är rostig och från biltema och jag har inte ens varit i närheten av att äga en dyr designerväska. Mina pengar lägger jag på billigt skit från H&M, resor till kungälv och hem, telefonräkningar och sprit till okända på krogen. Trots det lyckades Mr Bengtsson övertala mig till att köpa en I-phone med 16GB minne, trots att jag är fattig student, nyligen hade blivit ägare till en ny mobiltelefon och inte förstår grejen med touch. Mitt gamla abonemang och den inte så gamla telefonen lämpade jag över på min kärleksfulla syster som i sin tur gav sitt abonemang till vår lite teknik-inkompetenta mor.

En väldigt okunnig människa sålde det här tekniska underverket till mig, hennes kollega rättade henne från andra sidan butiken. Jag bad om en försäkring. Hon som var ny på jobbet ändrade, fixade, klurade skrev lite saker med bläck på kontraktet och efter jättelång tid trallade jag på stadens gator med min nya tekniska pryl. Jag ringer någon tänker jag glatt, nähä det gick inte, konstigt. Efter två arga besök i butiken fick jag en ny I-phone som förblev min enda kärlek i tre veckor. Vi hade mycket vackra vårminnen ihop.

När den gled ur fickan ner i asfalten stannade tiden, jag hörde endast mitt hjärta. Så låg den där helt hjälplös och liknade mest en söndersparkad busskur. Jag förvånade mig själv när telefonen bara plockades upp från gatan som om inget livsförändrande hänt, mest logiskt hade varit om jag gråtit, skrikit och slagit huvudet i trotoarkanten och sedan cyklat till ett mentalsjukhus. Jag var antagligen i chock. Det tog timmar innan jag kunde prata om händelsen, kanske var det förnekelse. Skam var också inblandat, det fanns en känsla av att jag borde gjort mer! Nu vet jag att det inte var någons fel. Det var otur(händer aldrig mig annars).

Det var svårt för mig att lämna ifrån mig denna skönhet som på alla sätt föbättrade och förenklade mitt liv. Två telenor-besök krävdes; ringa försäkringsbolaget två gånger, ha något himla nummer, åka hem och hämta någon nyckel som måste användas för att få tag i sim-kortet(jävla supercoola apple som måste vara så himla speciella och därför så älskade). När jag kommit över att det ska ta 4 jävla långa veckor innan jag och min älskade återses får jag ett brev på posten där det står att min telefon inte är försäkrad.(Skickar man fortfarande vanliga brev?!?!) Det var bara att hälsa på mina nyfunna vänner i telenorbutiken igen. Dom blir numera så glada när vi ses, jag ger dem lite extra att pyssla med.


fortsättning följer gott folk....