TöntMagda

När jag med raska steg igår sköt en barnvagn innehållande två korta personer framför mig i snålblåsten hörde jag ett rop. Jag vände blicken mot personen som ropade. Han satt i en lastbil utanför en pizzeria med nervevad ruta, vevande armar och ett par ögon som utan tvivel var riktade mot mig. Eftersom alla alltid frågar mig om vägen (jag har aldrig koll utan brukar bara hitta på lite för att låta klok och världsvan) så antog jag utan vidare eftertanke att det var just vad den här okända mannen precis gjort ett försök till. Jag stannade och frågade artigt "ursäkta mig, vad sa du?". Situationen fick en oväntat vändning när lastbilschaffisen började skratta, skaka på huvudet och illustrera att det inte alls var mig han ropat på. Jag gick genant vidare. Alicia frågade strax därpå: "var det din pojke, eller din pappa?"

Senare ville Alicia att vi skulle leka Karlsson på taket. Jag fick äran att vara världens bästa karlsson och hon själv tog rollen som lillebror. Jag gick in för uppgiften, låtsades flyga med en propeller, drog upp byxorna och pratade med konstig röst (som antagligen mest var läskig).  "Har du köttbullar?"  frågade jag. "nej" svarade hon. "Gör kuckelemuckmeducin till mig" befallde jag. "nej" svarade åter igen låtsaslillebror med dålig inlevelse. Det var allt jag kunde om Karlsson på taket och jag inväntade ett intiativtagande från Alicia som aldrig kom. Det blev en lång pinsam tystnad (Händer sådant verkligen med en treåring?).