Cykelvurpa.
Jag är en person som gärna och alltid cyklar. Med min svarta biltemacykel som saknar både växlar och cykelkorg kan jag ta mig precis överallt inom uppsalas stadsgränser. Min cykel är min bästa vän året om, och jag cyklar i alla väder utan cykelhjälm eller anpassade kläder. Några gånger har jag i ösregn försökt mig på att cykla med paraply, men jag ska meddela att det finns en anledning till att regnponchon regerar i cykelvärden. Jag cyklar året om oavsätt väglag och anser mig själv vara en gud på cykelsadeln. Jag skryter också gärna om hur fantastiskt duktig jag är på det där med cykling.
Eftersom jag har ett sånt härligt flyt i livet hela tiden så var det såklart snöstorm när jag skulle ta mig till skolan. Konstigt nog gick det ganska bra, jag såg lite smårisig ut när jag väl var framme men humöret var på topp. Efter en givande skoldag begav jag mig mot nya äventyr vilket innebar en lång, härlig nedförsbacke från skolan. Jag cyklade på som jag brukar, efter halva backen cyklade jag kaxigt förbi ett mesigt gäng som ledde sina cyklar. Typiskt! tänkte jag, amatörcyklister som inte vet hur cykling i svårt väder ska utföras. Jag stajlade lite, släppte styret med ena handen och fortsatte förbi. Jag kände ganska snabbt efter det hur farten ökade makabert. Jag bromsade lite lätt men insåg samtidigt hur fel det var. Marken framför mig var täckt av tjockt packad, vit, glansig snö utan minsta gruskorn eller något annat friktionsökande. Plötsligt befann jag mig i luften. Jag gav ifrån mig ett högt skrik av okänd anledning (trodde jag verkligen att mina röstresurser skulle innebära minskad smärta vid fallet?). Jag dunsar hårt i marken, med armar och ben intrasslade i min svarta metallvän fortsätter jag och cyklen tillsammans ner för backen.
"Aj" säger jag högt (till mig själv?!) när jag lyckats ta mig upp på benen igen. Jag har snö innanför varje klädesplagg, försöker sanbbt att borsta bort det värsta. Amatörcyklisterna har självklart sett allting och går nu förbi mig. "Gick det bra?" frågade de snällt. Jag funderar snabbt över hur jag kan göra det bästa av situationen men förstår att jag redan har gjort mig till åtlöje så jag svarar snabbt "Ja", ler lite och mumlar något om att jag nog också ska gå resten av vägen.
ingen fara med mig, det gick bra!
Eftersom jag har ett sånt härligt flyt i livet hela tiden så var det såklart snöstorm när jag skulle ta mig till skolan. Konstigt nog gick det ganska bra, jag såg lite smårisig ut när jag väl var framme men humöret var på topp. Efter en givande skoldag begav jag mig mot nya äventyr vilket innebar en lång, härlig nedförsbacke från skolan. Jag cyklade på som jag brukar, efter halva backen cyklade jag kaxigt förbi ett mesigt gäng som ledde sina cyklar. Typiskt! tänkte jag, amatörcyklister som inte vet hur cykling i svårt väder ska utföras. Jag stajlade lite, släppte styret med ena handen och fortsatte förbi. Jag kände ganska snabbt efter det hur farten ökade makabert. Jag bromsade lite lätt men insåg samtidigt hur fel det var. Marken framför mig var täckt av tjockt packad, vit, glansig snö utan minsta gruskorn eller något annat friktionsökande. Plötsligt befann jag mig i luften. Jag gav ifrån mig ett högt skrik av okänd anledning (trodde jag verkligen att mina röstresurser skulle innebära minskad smärta vid fallet?). Jag dunsar hårt i marken, med armar och ben intrasslade i min svarta metallvän fortsätter jag och cyklen tillsammans ner för backen.
"Aj" säger jag högt (till mig själv?!) när jag lyckats ta mig upp på benen igen. Jag har snö innanför varje klädesplagg, försöker sanbbt att borsta bort det värsta. Amatörcyklisterna har självklart sett allting och går nu förbi mig. "Gick det bra?" frågade de snällt. Jag funderar snabbt över hur jag kan göra det bästa av situationen men förstår att jag redan har gjort mig till åtlöje så jag svarar snabbt "Ja", ler lite och mumlar något om att jag nog också ska gå resten av vägen.
ingen fara med mig, det gick bra!Kommentarer
Trackback
